Asics Stockholm Marathon 2012 – en kall historia

Ojojoj, vad ska man säga? Gårdagens lopp går nog till historien som ett av de kallaste och j-vligaste någonsin ;-). Vädergudarna hade ju hotat med regn, blåst och tvivelaktig temperatur men någonstans hoppas man ju ändå att de skulle ha fel. Men inte! När jag klev upp i går vid 7.30 stod regnet som spön i backen. Det blåste och termometern visade 3 grader… Jaja, bara att göra det bästa av situationen. Jag och John packade ihop våra grejer och begav oss mot Östermalms IP för att träffa upp min bror Jonas.

I tunnelbanan på väg mot Stadion och Östermalms IP

Väl på plats gjorde vi allt för att hålla värmen. Under taket på läktaren krånglade vi på oss nummerlappar, tidtagningschip och svarta sopsäckar för att försöka hålla ute regnet så gott vi kunde.

Dagens roligaste bild. Jag och Jonas i våra sopsäckar strax innan vi gick in i startfållan. Fortfarande med humöret i topp!

Vi ställde oss i fållan när det var ungefär 30 minuter kvar till start. Sopsäckarna fick sitta kvar tills det bara var fem minuter kvar. Även om de hjälpte till att hålla regnet ute så var jag genomfrusen när vi äntligen fick ge oss iväg. Först kändes benen pigga och regnet störde inte så mycket. Jag sprang på i bra fart och fick till och med lov att hejda mig själv för att inte springa för fort. Första vändan över Västerbron var visserligen blåsig men helt okej. Vid 11 kilometer stod bästa crewet John och Jonas sambo Åsa och tjoade. Jag vinkade glatt tillbaka och fortsatte Norr Mälarstrand fram.

Jonas var också glad vid 11 kilometer

Med 11 kilometer i benen gör jag någon slags vinkning à la drottningen

Med klipp i steget!

Sedan kom vi tillbaka in i stan igen, förbi centralen och bort mot Vasaparken och Odenplan. Första varvet avverkat (som är kortare än det andra varvet). Gärdet och halvmara-distansen försvann förbi och det var där någonstans min kropp började protestera. Fötterna hade gjort ont ett tag men nu fick jag plötsligt någon konstig värk över vänster skuldra. Det höll i sig någon kilometer ute på Djurgården. Jag trodde att även om kroppen var kall vid starten så skulle den värmas upp eftersom, men så blev det aldrig och benen började att stumna till allt mer ju längre loppet gick. På Strandvägen vid 28 kilometer stod John och Åsa igen. Den gången blev det ett leende men ingen vinkning från min sida.

Jonas vid 28 kilometer. Nice weather right!

Åh, jag ville bara att det skulle ta slut. Jag ville inte springa mer, benen ville definitivt inte springa mer. Men vi fortsatte ändå. Om du bara tar dig över Västerbron så får du stanna tänkte jag. Bron tornade upp sig, försvann och snart sprang vi ännu en gång längs Norr Mälarstrand. Vid 36 kilometer sa jag åt mina numera stelfrusna stockar till ben att det enda de behövde göra var att fortsätta röra sig framåt. Bara 8 kilometer till. Odengatan, Vasaparken och Odenplan. Vid 40 kilometer försökte jag öka, flåset ville men benen sa blankt nej. Du sa att vi bara skulle röra oss framåt, INTE öka. Vägen in mot Stadion och de sista 100 meterna känns som flera mil. När jag väl stannade efter målgången var det med gråten i halsen och ett par darrande ben som stelnade till på en sekund. Jag stapplade ut från Stadion för att ta mig ner till Östermalms IP. Jag fick syn på John bakom staketet och fick hålla mig från att inte börja gråta. Det gjorde så ont! Men, nu var jag äntligen i mål. Klockan stannade på 3:43:43. Jag slog inte förra årets tid men när den första automatiska besvikelsen hade lagt sig kände jag ändå en våg av stolthet. Jag hade tagit mig i mål och dessutom på en tid som är mer än godkänd. Jonas lyckades slå sitt gamla pers och kom i mål på 3:16:09. Vilken kämpe! Speciellt med tanke på att han stannat tre gånger för att stretcha bort kramp i benen.

Lätt ihopsjunken hållning sista biten innan mål

Nere på Östermalms IP stapplade jag in i omklädningsrummet och bytte till torra kläder. Vägen till tunnelbanan kändes lång och jag fick ett antal medkännande blickar och kommentarer om min minst sagt speciella gångstil. I natt har jag vaknat några gånger av värken i benen och i dag stapplar jag fortfarande fram. Men nu är Stockholm Marathon 2012 över och jag är glad att jag sprang. Pannbens-träning kallar vi det. Nästa år hoppas jag att det blir lite varmare.

Tack bästa John och Åsa för att ni var där och supportade med era glada leenden!

10 svar till Asics Stockholm Marathon 2012 – en kall historia
  1. John Svara

    Den i går lagom frusna pojkvännen är i dag kraftigt varm av stolthet. Bra jobbat, fantastiska du!

    • Jenny Svara

      Tack finaste!

  2. Marie Svara

    Stort grattis! Bra jobbat!

    • Jenny Svara

      Tack så jättemycket!

  3. Albana Svara

    Rolig läsning, väldigt roliga bilder men framför allt JÄVLIGT bra sprunget! Grymt!!

    • Jenny Svara

      Tack Albana! Jag blir så glad av alla gratulationer, de värmer!

  4. Caroline Svara

    Vad roligt att få ”följa med” på ditt lopp! Mycket roligt att läsa. Själv känns det som nästan en omöjlighet att springa så långt! Men du bevisar att det faktiskt går och att man kan klarar det trots motgångar. Starkt jobbat!

    • Jenny Svara

      Tack Caroline! Kul att du gillade läsningen. Jag säger som Gunde, ingenting är omöjligt :-). Det behövs träning under en tillräckligt lång tid som du kryddar med lite j-vlaranamma :-), men man ska aldrig säga att det inte går förrän man har testat! Jag brukar alltid dela upp mina långa pass i kortare sektioner, då känns det inte lika oöverkomligt.

  5. Helena Svara

    Så himla bra jobbat i det tuffa vädret! Trevlig läsning – som alltid! Hoppas ni tinat upp nu annars kommer lite varma hälsningar här…

    • Jenny Svara

      Tack Helena! Ja nu börjar benen så sakteliga återgå till det normala. Fast att gå nedför i trappor är fortfarande rätt smärtsamt :-)…

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Var vänlig ange ditt namn, din e-postadress och en kommentar.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>