Arkiv för dag: 12 augusti, 2013

Lättlurad löpare

Det finns en typ av pass som jag ofta tänker att jag ska genomföra men som jag sällan gör (typ aldrig), bara för att jag har så svårt att motivera mig. Jag pratar om kortare snabbdistanspass och med kortare menar jag typ 20-30 minuter i ett kontrollerat men så högt tempo som möjligt. Det är jobbigt. Jag gillar antingen långt och långsamt eller kort och riktigt snabbt. Mellan 5 och 10 riktigt snabba kilometer, nej det gör jag helst bara på tävling, vilket är synd eftersom de passen är bra för att faktiskt bli snabbare när det väl ska tävlas.

Men i kväll förstår ni lyckades jag lura mig själv till att springa just ett sådant pass. När jag gick till Runday-träningen kändes benen stela och även om träningslusten fanns där hade jag svårt att bestämma mig vilket pass jag ville köra. Jag ville träna, men det skulle helst inte vara så jobbigt… Tuffa banintervaller med 1 000 meter, 2 x 800 meter och 3 x 400 meter lockade inte alls men eftersom jag ändå ville springa kändes kombinationspasset med löpstyrkeövningar och 15-sekundersintervaller inte helt hundra heller. Då fanns bara backpasset kvar och jag fick för mig att det inte lät speciellt jobbigt.

Runday 1Ett soligt Karlberg inför dagens pass

Linn skulle gå igenom teknik och sedan väntade 15 minuter löpning upp och ner i backen. Fint, den gruppen hakade jag på. Att tugga backe med fokus på teknik kändes helt okej.

Fast sedan visade det sig att de som var lite mer löpvana rekommenderades att springa 20 minuter. Okej, tänkte jag. Då måste jag nog ändå köra 20 minuter.

Sedan bestämdes det, eftersom gruppen blev så stor, att istället för att hålla oss i en backe skulle vi springa en slinga (på cirka 500 meter) som innehöll en uppförslöpning och en nerförslöpning. Däremellan plan löpning och då bör man ju trycka på lite (vilket definitivt blir resultatet om man har svårt att hålla igen när man springer i grupp…). Okej, tänkte jag. Det blir nog bra.

Runday 2 Coach Linn (som står böjd där i mitten) ger tekniktips efter passet

Visslan ljöd och vi satte av. Jag lyckades hålla ett bra tempo, andningen hängde med, minuterna gick och jag tänkte att nu kör vi så får vi se hur länge det funkar. Snart blev uppförsbacken allt tyngre och tyngre, inte ens nedförsbacken gav någon som helst återhämtning. När 20 minuter hade gått och jag dundrade utför en sista gång för att sedan ta sista rakan in i mål, ja då trodde jag faktiskt att lungorna skulle hoppa ur.

I kväll sprang jag alltså snabbdistans på drygt 20 minuter. Ett av mina hatkärlekspass, som jag valde för att det lät enklast på pappret. Ibland är det bra att vara lättlurad.

 Scrolla till toppen