En svacka jag är redo att ta mig ur

Min kropp har krånglat med mig den senaste tiden. Efter jul blev jag förkyld i några omgångar och när jag väl kom igång med träningen igen började mina baksida lår, höfter och även rygg och nacke att protestera. Allt kom på samma gång. Min naprapat har konstaterat att jag har låsningar i ryggen och att jag inte aktiverar sätet som jag ska, vilket gör att jag under säkert en ganska lång period har kompenserat och tagit ut rörelser i fel muskler. Då säger kroppen till slut stopp.

Det jag måste göra nu är att ta några steg tillbaka, göra om – och göra rätt. Mer rörlighet, enkla övningar som hjälper sätet att kicka igång, styrka och massage för ryggen och mindre löpning än vad jag är van vid.

Smärtan i höften är borta och ryggen är också bättre, men kroppen känns trött på ett sätt som jag inte upplevt förut. Att coacha och instruera går hur bra som helst, men jag blir frustrerad och ledsen över att min egen träning lider. Att jag inte kan springa intervaller i samma tempo som tidigare och att jag inte orkar lyfta lika tunga vikter. I måndags gick jag på Runday-träningen med tanken om att vara med på löpstyrkepasset, intervallerna ville jag inte ens försöka mig på. Men så var underlaget så dåligt att det bara blev ett pass. Intervaller. Och det var tungt, som väntat. Inget tryck i benen och andning långt upp i bröstkorgen. Frustration! Men så någonstans i mitten av passet insåg jag hur dumma och kontraproduktiva mina tankar är. Var tog jag och min kropp är ett team vägen? Vi kommer inte att kunna enas om en av oss envisas med att dra åt helt fel håll.

Min kropp signalerar till mig och jag måste lyssna. Den vill att jag ändrar om i gamla rutiner. Stärker upp delar som har blivit förbisedda och inte bara kör på i 180 knyck. Den vill att jag slutar vara stressad över lopp jag ska springa. Inte. Vara. Stressad. Jag ska ta ett djupt andetag, känna efter vad som känns bra i dag och inte tänka så mycket på vad som händer i morgon.

Jag har en fantastisk kropp, jag älskar den. Tillsammans hittar vi tillbaka till vårt starkaste jag igen!

Rålis i sol

10 svar till En svacka jag är redo att ta mig ur
  1. PerM Svara

    Klart du kommer tillbaks till din starka kropp! Förhoppningsvis ännu starkare än igår. Krya på dig! Kram

  2. Åsa Svara

    Oj vad glad jag blir att höra allt detta. Självklart inte glad för att det känns som det känns, men så jävla bra att du lyssnar inåt nu 🙂

    Du kommer komma igång igen, men först, läka ihop och må bra 100%.
    Styrkan och konditionen kommer du ju få tillbaka den dagen du är helt frisk i kroppen 🙂 den har inte lämnat dig för gott på något sätt.
    Jag tror din kropp äntligen andas ut och tackar dig just nu 🙂 därav tröttheten..det är mycket låsning och spänning som släpper taget 🙂

    Det kommer bli bra och jag ÄR såå glad att du har tagit tag i det 🙂
    Kramar till 1000 //Åsa

  3. Åsa Svara

    åh guuud va smileys jag hade där då 😉
    hahha

  4. Helena Svara

    Åh, vi sitter i samma båt Jenny…min sa också stopp ordentligt. Fyra veckor utan träning p.g.a. en kraftig rygglåsning och nu är det sakta tillbaka som gäller. Nu andas vi och fokuserar på våra kroppars bästa! <3

  5. Lisa Svara

    Du är så klok Jenny! Ta hand om dig nu så kommer du snart vara tillbaka starkare, friskare och piggare än någonsin! <3

  6. Birgitta Nygren Svara

    Ja som sagt viktigt att lyssna på kroppens signaler. Har också haft en period med förkylning och omtag…..en krånglande axel och skuldra som sjukgymnasten konstaterade att det beroende på för mycket knackande på tangentbordet. Tack o lov inget allvarligt, men när jag fick en ytlig bristning i vadmuskeln i helgen var jag nära att ge upp….men bara att bita ihop och göra det bästa situationen. Pressade nog kroppen lite för mycket ett tag och det kostar…..

  7. Jenny Svara

    Tack snälla för fina kommentarer! Det känns väldigt nyttigt att stanna upp en stund och verkligen reflektera och ta tag i det som inte riktigt stämmer.

  8. Rund är också en form! Svara

    Mycket klokt att lyssna på kroppen! Ett steg bakåt, två steg fram. Så småningom. 🙂

  9. Sigrid Svara

    Kan bara instämma med de föregående talarna att du gör helt rätt stannar upp och lyssnar på kroppen. Själv råkade jag ut för en skada för några veckor sen som också tvingar mig att lyssna på naprapaten och rehaba nu. Känns förstås frustrerande men det hjälper att läsa om att du också känner så (syftar på intervallerna och stressen att vilja springa lopp) men är klok och tänker framåt, långsiktigt. Det ska jag också göra. Kram och låt oss möta våren friska och starka snart! Kram!

    • Jenny Svara

      Bra Sigrid! Stor kram till dig, snart är vi tillbaka igen – starkare än någonsin.

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Var vänlig ange ditt namn, din e-postadress och en kommentar.