Nordic Classic Running – en solskenshistoria

Åh vad glad jag är just nu! För knappt en månad sedan skrev jag om svackan som har påverkat min träning de senaste 3-4 månaderna. Kroppen sa helt plötsligt nej, jag vill inte, och sedan dess har jag bråkat med andningen, ständig trötthet i benen och allmänt låg motivation. För att inte tala om osäkerheten, att inte riktigt veta var jag och kroppen har varandra. Jag har försökt springa intervallpass som jag vanligtvis tar mig an med lätthet men som nu känts nästintill omöjliga att fullfölja. Långpassen har lyst med sin frånvaro och jag har egentligen mest lagt krut på att genomföra mina coachtimmar. Coachningen har som tur är gått jättebra, men kraften för egen träning har varit lägre än… ja faktiskt den lägsta jag någonsin haft under en sådan lång period. Självklart har träningsmotivationen kommit och gått under åren, men då brukar det handla om kanske en dag eller två (eller på sin höjd 1-2 veckor). Inte flera månader i sträck.

När jag skrev inlägget den 19 mars hade jag precis insett att taktiken Om jag är riktigt arg på kroppen och bara tuggar på så kanske det släpper inte fungerar särskilt bra. Jag plockade i stället upp temat: Jag och min kropp är ett team – och har verkligen försökt att tänka så sedan dess. Vissa stunder har det gått bra, jag har taggat ner, vilat och försökt att inte stressa upp mig över att varje löpsteg känts tungt och att styrkan lyst med sin frånvaro. Andra stunder har jag gråtit. Ja jag vet att det låter löjligt eftersom jag i jämförelse med så många andra inte har ett problem i världen, men jag gråtit ändå. Jag har varit i en svacka, både kroppsligt och mentalt. Två delar som självklart hänger ihop.

Nordic Classis RunningJag och John innan start. John som inte planerat att springa, men som hoppade in med kort varsel i vår klubbkompis Thereses lag eftersom hennes kille Max blivit sjuk. De vann dessutom mixklassen, vi är många nöjda löpare i dag!

Och med det sagt vill jag återgå till glädjen jag nämnde i början, för i dag har alltså den första upplagan av Nordic Classic Running gått av stapeln. Och som ni kanske förstår har halvmaran som jag länge varit anmäld till blivit en stor stressfaktor allt eftersom veckorna har gått. Jag ville ju så gärna springa, speciellt eftersom vi skulle åka hit tillsammans från Runday och eftersom jag har jobbat en del med loppet genom min blogg på arrangörerna Nordic Sport & Events sajt. Jag ville springa och jag ville känna mig stark. Men skulle jag ens orka springa hela vägen? Skulle kroppen palla?

Det gjorde den, och den gjorde det med bravur. Jag har fått en liten hint om att krafterna varit på väg tillbaka, ett lyckat intervallpass i början av veckan och en allmänt bättre känsla i kroppen, men det gick ändå långt över förväntan och det känns så himla skönt.

Första varvet på den 10,549 kilometer långa banan sprang jag i ett stadigt 4:49 minuter/kilometer-tempo och det kändes så oförskämt lätt trots den bitande motvinden på tillbakavägen in till stan. Jag sa åt mig själv att spara på krafterna för att orka hålla uppe tempot och kanske till och med öka lite på andra varvet, vilket jag kunde och fick därmed till en negativ split med 4:46-tempo i snitt. Och kroppen var stark hela vägen. Tiden stannade på 1:40:24 och jag blev fjärde bästa dam (av totalt 46 i klassen). Och vet ni vad, jag är supernöjd! Jag har bara sprungit två flacka halvmaror tidigare och min bästa tid är bara en knapp minut snabbare.

Jag är på väg tillbaka, och det med besked. Det här behövde jag verkligen, loppet i dag har påmint mig om allt det jag älskar med löpning. Tack Nordic Sport & Event för ett grymt arrangemang, tack finaste John för att du följde med mig, men allra mest tackar jag mitt eget team. Team Jag och min kropp. För i dag skakade vi av oss alla hjärnspöken, lyssnade på hur kroppen kändes och sprang hela vägen med ett leende. Yes – ett leende – ni får säga vad ni vill om det :-). Jag säger tack, tack, tack!

10 svar till Nordic Classic Running – en solskenshistoria
  1. SnabbaFötter Svara

    Härligt att du är tillbaka!

    Och det här med coaching. Jag kommer ihåg att på en av alla utbildningar jag gått så var det ett tydligt budskap, ska du kunna coacha andra på ett seriöst och bra sätt bör du kunna coacha dig själv. Jag tycker det låter bra och logiskt.

    • Jenny Svara

      Tack! Jag håller med, men tror också att den egna coachningen är ett jobb i ständig utveckling. Jag lär mig lite mer för varje dag, på samma sätt som jag blir en bättre coach för andra ju mer erfarenhet jag samlar.

  2. Rund är också en form! Svara

    Härlig känsla. Grattis! 🙂

    • Jenny Svara

      Tack så mycket, det känns fint <3!

  3. pilla Svara

    Grattis till grym prestation!!! Det var du verkligen värd efter dippen 🙂

    • Jenny Svara

      Tack Pilla, stor kram!

  4. Kristina Sunding Svara

    Grattis älskade lilla gumma! Så härligt att höra att det kändes bra och att du är nöjd! Jättekram från oss i Mårdsund

    • Jenny Svara

      Bästa mamma, tack! Skickar mina varmaste kramar till Mårdsund.

  5. Sigrid Svara

    Grattis till att löpkänslan återvänt och till ett svinbra lopp! Din vändning från mörkt till ljust ger inspiration och pepp. Kram!

    • Jenny Svara

      Tack så mycket Sigrid – och vad glad jag blir över att kunna inspirera! Stor kram

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras. Var vänlig ange ditt namn, din e-postadress och en kommentar.