Jenny Sunding

Igår var det alltså äntligen dags. Den senaste tiden (och speciellt den sista veckan) har mina tankar ständigt cirkulerat kring maran. Läskiga, häftiga, glada, pirriga och lite skräckslagna – känslorna har varit många. Jag var rejält nervös från det att jag vaknade igår tills startskottet äntligen ljöd. Att stå där i startfållan är lite surrealistiskt. Så mycket förväntningar och så mycket förberedelser. Men man har ändå ingen aning om hur det kommer att gå. Under ett maraton kan det mesta hända.

Benen får vila innan start

Min plan är att lämna starten och rulla nerför Valhallavägen i ett skönt tempo. Känna på kroppen för att efter någon kilometer komma in i rätta lunken. Första kilometern är det riktigt trångt, värmen (som inte kändes så farlig innan start) klibbar på ryggen och jag har lite svårt att avgöra hur kroppen faktiskt känns. Min dröm sedan första gången jag sprang 2011 är att komma in under 3.30. Då landade jag på 3.36.52, en tid jag inte lyckades slå förra året när vädret var så gräsligt. Träningen inför årets tävling har känts bra, jag har sprungit mer och snabbare än tidigare år. Rent teoretiskt känns måltiden inom räckhåll, men en snittid på under 5 minuter per kilometer är ändå respektingivande. Och som sagt, det kan hända mycket under ett maraton.

Första 5 kilometerna klockades på 24.54 och jag var med i matchen. Stegen var inte de lättaste men flåset var det inga problem med. Jag lyssnade på min spellista, kikade på folk, log åt de som hejade och jobbade med mantrat att jag var snabb, lätt och smidig. Det var här någonstans första orosmolnet dök upp, vänster höft började göra sig hörd. Jag har haft problem med höften förut och blev såklart rädd att den skulle börja smärta på riktigt.

Johns mamma Eva fångar mig i en något koncentrerad min… Fler loppbilder finns som vanligt på SprangDu.se.

Första milmarkeringen kommer strax efter Västerbron och Rålis, då har jag dragit upp tempot ytterligare och passerar på 49.17. Där i krokarna står Rundays egen hejarklack, en high five och glada tillrop som ger massor av energi. Nu längtar jag efter att passera Odengatan eftersom min familj ska stå där.

Jag har fått frågan vad jag tänker på under ett lopp som tar så här pass lång tid. Jag funderade faktiskt en del på det igår när jag sprang, för mitt svar brukar vara att jag inte riktigt vet vad jag tänker på. Och grejen är att jag vet fortfarande inte vad jag tänker på mer än att jag jobbar massor med mantran likt den ovan, sjunger med i musiken (mimandes, inte högt…), kollar efter folk jag känner och så vidare. Jag delar upp loppet steg för steg, försöker att slappna av och njuta – så gott det går.

Det har börjat duggregna och värmen är inte längre ett problem. Solglasögonen känns överflödiga och som tur är kan jag lämna dem hos min moster som mycket riktigt står på Odengatan, tillsammans med min syster och Åsa (min brors sambo). Då har vi sprungit 15 kilometer och mitt tempo är fortfarande oförändrat.

Andra varvet påbörjas och nerför Valhallavägen dyker en av mina favoritträningslåtar upp, Don’t you worry child. Det känns skönt att bli påmind om att det finns en plan för mig . Just där och då hoppas jag att den består av ett bra resultat vid slutet av loppet.

På Gärdet och Djurgården, från kilometer 20 till 27, minskar publikstödet och här någonstans börjar det verkligen kännas att kroppen har fått jobba. Smärtan i höften blir värre och jag inser efter ett tag att jag börjar luta mig mot höger sida för att kompensera. Inte bra, och ohållbart i längden. Nästa mantra blir Snälla, snälla höft – nu gör vi det här. Så snart vi kommer av Djurgårdsbron kommer ett litet uppsving, jag håller fortfarande tempot och utmed Strandvägen får jag syn på syster Josefin och Åsa. Tänk vilken energi det ger att se personer man tycker om!

På Södermälarstrand, strax efter 30 kilometer, hamnar jag ur synk när jag bland annat sätter sportdryck i halsen (inte smart eller skönt på något sätt). Försöker samla ihop mig och ladda mentalt inför andra svängen uppför Västerbron. Första gången var bron ingen match, jag gillar att springa uppför och mina ben är bra på det. Men med 30 snabba kilometer i bagaget är de inte riktigt lika kaxiga. Strax efter första brofästet står Per och hejar, ytterligare lite energi som sätts in på kontot. Stigningen ökar pulsen rejält, men snart rullar jag ner mot Rålis igen där jag blir påhejad av en ännu större Runday-klack. Flåset återhämtar sig men höften och låren, som blir allt stummare, gör att jag tappar fart. Jag ligger strax över 5 minuters-tempo, försöker pressa på men är rädd att få kramp om jag tar i för mycket.

Nu är det inte långt kvar, det är åtminstone vad jag försöker att intala mig själv. Det är ju det här du har tränat för hela året! Odenplan, kilometer 40 och jag försöker verkligen att öka. Två kilometer, det är ju ingenting! Sista krafterna använder jag till att svänga in mot Stadion, in under valvet och sedan slutspurten (som kändes snabb, även om den nog inte var det). Jag reser armarna och går i mål. Klockan stannar inte under 3.30, men med 3.31.18 och ett slaget personbästa på över 5 minuter är jag nöjd. Riktigt nöjd.

Det är något speciellt med maraton, med lopp överhuvudtaget! Sista milen bollade jag tankar om aldrig mer, nu planerar jag redan träningsstrategier för att slå den där 3.30-gränsen. Min bästa, snabba storebror fick tyvärr bryta loppet runt 28 kilometer på grund av kramp. Då var hans beräknade sluttid 2.58, galet bra. Min fina sambo klarade sitt tidsmål på 4 timmar med 3.59.47. Vilken maratondebut!

Tack än en gång till alla er som skickat glada tillrop och till er som hejade utmed banan! Till mina medlöpare – visst är vi grymma .