Tävlingsdags

Stockholm Trail 2014

Jag går igenom bilderna som John tog på mig under gårdagens halvmaraton Stockholm Trail i Nackareservatet. Mitt ansiktsuttryck är tämligen ansträngt (milt uttryckt) på sisådär 90 procent av bildskörden. Ni förstår nog vad jag menar längre ner… Vilket visserligen kan bero på att han tagit de flesta av bilderna från toppen av Hammarbybacken, som vi tog oss upp för två gånger under loppet. Med tanke på att mina ben kändes tunga redan under första kilometern, så blev de inte gladare av att behöva springa uppför en skidbacke. Men inne i skogen hade vi desto roligare. Att hoppa fram över små stigar, rötter, grenar och stenar är kul. I år lyckades jag dessutom undvika getingattackerna. Det tackar jag för.

Jonas, min gasell till bror, flög in på 1:41:12. Själv putsade jag förra årets tid med 2,5 minuter och klockan stannade på 2:04:50. Tolva i damklassen, av runt 50 löpare. Summa summarum ett roligt och välarrangerat lopp. Jag hade visserligen önskat en lite piggare kropp, men i slutändan blev det ändå en bra runda.

Jenny Stockholm trail 4

Jenny Stockholm trail 2

Jenny Stockholm trailJonas Stockholm trailJonas Stockholm trail 6Jenny Stockholm trail 5I mål – och glad igen! Korven gick till världens bäste fotograf och fanclub John 

Stockholm Marathon 2014

Okej, nu ska ni få höra min något kringliga väg fram till gårdagens maratonlopp.

Jag bestämde mig redan vid målgång förra året att jag skulle springa i år igen. Det är något magiskt med de här stora respektingivande loppen. Just maratondistansen har kommit att bli en favorit, samtidigt som det är ruskigt läskigt att veta där på startlinjen att 4,2 mils löpning väntar. Det är långt, men en fantastiskt upplevelse.

Men… När kroppen plötsligt började krångla med mig runt årsskiftet, förändrades min inställning inför kommande tävlingssäsong. Då kändes 31 maj fortfarande långt borta och jag trodde väl inte att maran skulle bli lidande, men allt eftersom veckor och månader gick insåg jag att kroppen behövde fler långpass plus en starkare grund om jag skulle kunna ge mig på målet att komma in under 3.30. I april sprang jag en halvmara på Gotland och det kändes kanonbra trots att det var typ tredje gången under 2014 som jag sprang över två mil. Kroppen kändes lite tilltufsad efteråt men tankarna om maraton väcktes åter till liv. Sedan dess har jag velat fram och tillbaka. Det har bara blivit ytterligare ett långpass under maj och även om jag sprungit en del bra kvalitetspass så har det ändå inte känts helt hundra.

Men… Så bestämde jag mig ändå för att starta, och se var det kunde leda. Min sambos brors flickvän skulle springa sin första mara och vi kom överens om att jag kunde hänga på henne – och dela med mig av lite insidertips 🙂 – så länge det kändes okej i kroppen. Veckan innan start blev jag bara mer och mer sugen på loppet. Tänk om kroppen skulle vilja springa hela vägen! Ett fjärde maraton i bagaget skulle sitta fint.

Men… I fredags började min mage krångla. Först trodde jag att jag ätit lite för mycket till frukost och helt enkelt bara var för mätt. Men känslan släppte aldrig utan blev bara värre. Hela eftermiddagen låg jag (och kved) på sängen, och tyckte ruskigt synd om mig själv. Fram mot kvällen släppte det lite och jag kunde få i mig en tallrik mat, inte bästa uppladdningen direkt. Resten av kroppen kändes dock pigg och när jag vaknande utan magvärk och illamående på lördagen bestämde jag mig för att starta.

Malin gjorde ett superbra lopp och kom in strax över 3.45. Jag hängde på fram till 23 km, där sa magen att det var slutsprunget för dagen. Surt såklart, det är aldrig roligt att bryta ett lopp. Men det var det bästa beslutet jag kunde ta. Jag hade lovat mig själv, min familj och vänner att hoppa av om det inte kändes okej. Att fullfölja ett maraton är häftigt, men inte värt att riskera sin hälsa för.

Så, nu när besvikelsen har lagt sig känns det helt okej. I dag är magen nästan helt lugn och benen är förvånansvärt pigga trots gårdagens långpass. Jag kommer igen! 

Stockholm marathon 2014

Taggad och glad inför start, smurfklädseln passade fint i duggregnet

Stockholm marathon 2014

Vid fyra kilometer, fortfarande inga konstigheter. Malin lämnar ifrån sig sin tröja och vi fortsätter bort mot Kungsträdgården.

Stockholm marathon 2014

Efter 15 kilometer, still going strong. Därefter började min tunga period. Vid 18 km slog magen till och efter ytterligare fem kilometer tackade jag för mig.

 

Vårruset 2014

Någonting hände i måndags eftermiddag, temperaturen gick från varm och solig sommardag till kall och ruggig höst. Jag och Josefin hade tänkt att köpa våra nummerlappar och sedan chilla i gräset i väntan på loppet. I stället försökte vi (i våra alldeles för tunna kläder) hitta sätt att hålla oss så varma det gick.

Loppet då, jo det gick så bra! Josefin ville springa snabbare än förra året och jag skulle peppa henne att klara sitt mål. Vilket hon gjorde med råge. Drygt 2,5 minuter snabbare än Vårruset 2013, 26:58 stannade klockan på. Kanonbra är bara förnamnet!

Här kommer ett litet bildregn från kvällen.

VårrusetAtt kramas med Blossom är ett exempel på bra sätt att få upp lite värme…

Vårruset inför… Uppvärmningsdans på parkeringen är ett annat.

Vårruset 3Starten gick vid 19 och här fångar John oss strax innan slutspurten. Josse behöll gott mod genom hela loppet…

Vårruset 4… Här lägger hon in sista växeln över gräset

Vårruset

Vårruset 2Mål! Glada och nöjda, känslan efter målgång kommer jag nog aldrig att tröttna på.

Nordic Classic Running – en solskenshistoria

Åh vad glad jag är just nu! För knappt en månad sedan skrev jag om svackan som har påverkat min träning de senaste 3-4 månaderna. Kroppen sa helt plötsligt nej, jag vill inte, och sedan dess har jag bråkat med andningen, ständig trötthet i benen och allmänt låg motivation. För att inte tala om osäkerheten, att inte riktigt veta var jag och kroppen har varandra. Jag har försökt springa intervallpass som jag vanligtvis tar mig an med lätthet men som nu känts nästintill omöjliga att fullfölja. Långpassen har lyst med sin frånvaro och jag har egentligen mest lagt krut på att genomföra mina coachtimmar. Coachningen har som tur är gått jättebra, men kraften för egen träning har varit lägre än… ja faktiskt den lägsta jag någonsin haft under en sådan lång period. Självklart har träningsmotivationen kommit och gått under åren, men då brukar det handla om kanske en dag eller två (eller på sin höjd 1-2 veckor). Inte flera månader i sträck.

När jag skrev inlägget den 19 mars hade jag precis insett att taktiken Om jag är riktigt arg på kroppen och bara tuggar på så kanske det släpper inte fungerar särskilt bra. Jag plockade i stället upp temat: Jag och min kropp är ett team – och har verkligen försökt att tänka så sedan dess. Vissa stunder har det gått bra, jag har taggat ner, vilat och försökt att inte stressa upp mig över att varje löpsteg känts tungt och att styrkan lyst med sin frånvaro. Andra stunder har jag gråtit. Ja jag vet att det låter löjligt eftersom jag i jämförelse med så många andra inte har ett problem i världen, men jag gråtit ändå. Jag har varit i en svacka, både kroppsligt och mentalt. Två delar som självklart hänger ihop.

Nordic Classis RunningJag och John innan start. John som inte planerat att springa, men som hoppade in med kort varsel i vår klubbkompis Thereses lag eftersom hennes kille Max blivit sjuk. De vann dessutom mixklassen, vi är många nöjda löpare i dag!

Och med det sagt vill jag återgå till glädjen jag nämnde i början, för i dag har alltså den första upplagan av Nordic Classic Running gått av stapeln. Och som ni kanske förstår har halvmaran som jag länge varit anmäld till blivit en stor stressfaktor allt eftersom veckorna har gått. Jag ville ju så gärna springa, speciellt eftersom vi skulle åka hit tillsammans från Runday och eftersom jag har jobbat en del med loppet genom min blogg på arrangörerna Nordic Sport & Events sajt. Jag ville springa och jag ville känna mig stark. Men skulle jag ens orka springa hela vägen? Skulle kroppen palla?

Det gjorde den, och den gjorde det med bravur. Jag har fått en liten hint om att krafterna varit på väg tillbaka, ett lyckat intervallpass i början av veckan och en allmänt bättre känsla i kroppen, men det gick ändå långt över förväntan och det känns så himla skönt.

Första varvet på den 10,549 kilometer långa banan sprang jag i ett stadigt 4:49 minuter/kilometer-tempo och det kändes så oförskämt lätt trots den bitande motvinden på tillbakavägen in till stan. Jag sa åt mig själv att spara på krafterna för att orka hålla uppe tempot och kanske till och med öka lite på andra varvet, vilket jag kunde och fick därmed till en negativ split med 4:46-tempo i snitt. Och kroppen var stark hela vägen. Tiden stannade på 1:40:24 och jag blev fjärde bästa dam (av totalt 46 i klassen). Och vet ni vad, jag är supernöjd! Jag har bara sprungit två flacka halvmaror tidigare och min bästa tid är bara en knapp minut snabbare.

Jag är på väg tillbaka, och det med besked. Det här behövde jag verkligen, loppet i dag har påmint mig om allt det jag älskar med löpning. Tack Nordic Sport & Event för ett grymt arrangemang, tack finaste John för att du följde med mig, men allra mest tackar jag mitt eget team. Team Jag och min kropp. För i dag skakade vi av oss alla hjärnspöken, lyssnade på hur kroppen kändes och sprang hela vägen med ett leende. Yes – ett leende – ni får säga vad ni vill om det :-). Jag säger tack, tack, tack!

Nordic Extreme Running 2013

Nu har vi genomfört premiären av Nordic Extreme Running. Loppet passade mig som handen i handsken! Jag gillar teknisk terräng, lera, backar och skogspartier – något det fanns gott om runt Tofta Skjutfält. I den fruktade ”Hästskon” gick lervattnet stundvis upp till midjan…

Tävlingen gick två varv på en 5-kilometersbana och det var ett bra upplägg. Första varvet hittade jag in i rytmen, lärde känna terrängen för att sedan under varvet våga trycka på under rätt partier. Klockan stannade på 55:03 och jag placerade mig 6:a i damklassen. Väldigt nöjd och med mersmak, som vanligt när jag springer terränglopp.

Charlotte och Lisa sprang lagtävlingen och höll ledningen rakt igenom loppet. Så duktiga! Deras tid på 2 x 5 kilometer blev 51:54 och deras respektive tider skiljde bara med två sekunder.

Nu väntar en god middag inne i Visby innan färjan går tillbaka till fastlandet i morgon bitti. Jag är så nöjd med min helg här på Gotland. Tack Nordic Sport & Event för ett superbra arrangemang!

IMG_7014

Taggade inför start

IMG_7026

Lisa på väg ner i ”Hästskon”

IMG_7046

Charlotte uppför första branta backen

IMG_7050

Snabba Petra vann damklassen på 10 kilometer

IMG_7059

Jag på väg in mot mål

IMG_7086

Charlotte och Lisa är galet synkade, två sekunders skillnad!

IMG_7079

Efter målgång med supporter-Normann

IMG_7096

Vinnarna i lagklassen!

Hässelbyloppet 2013 – tredje gången gillt

För två år sedan gjorde jag illa foten två dagar innan och fick snällt stå vid sidan på mina kryckor. Förra året fick jag kramp i magen och stannade tre gånger under loppet. I år har jag visserligen varit krasslig och inte kunnat träna på helfart de senaste veckorna, men – det gick bra ändå. Hässelbyloppet 2013 blev alltså tredje gången gillt för mig.

Dagens taktik var att gå ut i 4.20-tempo för att se hur länge det skulle hålla. Under de första 5 kilometerna svarade kroppen bra och jag höll min tänkta fart. Loppets andra del var riktigt tung och jag fick allt svårare att hålla tempot. Känslorna pendlade upp och ner hela vägen. Ena sekunden var jag starkare än någonsin men bara någon minut senare brottades jag med tankar om att bryta. Som det ofta är under tävling.

Måltiden blev till slut 43.42, en tid jag är väldigt nöjd med med tanke på hur kroppen har krånglat den senaste tiden. Jag har bara varit under 44 på milen en gång tidigare och det var på Kistaloppet i slutet av augusti. Då blev tiden 43.40, känns så skönt att få kvitto på att formen är densamma som då. Försöker att inte tänka på att jag endast var några ynka sekunder från nytt personbästa…

Den obligatoriska efter-tävlings-tröttheten har precis infunnit sig, men den här härliga höstdagen måste jag fortsätta att ta vara på. Fika på stan med världens bästa lillasyster får det bli.

Jenny Hässelbyloppet

I solskenet innan loppet

Jenny Hässelbyloppet 2

Lite rosigare om kinderna efteråt, fortfarande samma starka sol!

Lidingöloppet 2013 – DNF

Det blev ingen medalj i går.

Jag var inställd på att springa och som jag skrev i fredags ägnade jag kvällen åt att ladda med bra mat och vila i soffan. Kroppen har ju inte riktigt varit med på noterna den senaste tiden men det kändes bättre och jag vaknade utan huvudvärk i går. Magen svarade visserligen inte så bra på frukosten och när vi närmade oss Lidingövallen började huvudet krångla igen. Jag bestämde mig för att starta men var nog redan där inställd på att det kanske inte skulle bli 30 kilometer. Gnistan fanns inte, jag var inte tillräckligt taggad utan mest irriterad över att kroppen kändes svag.

Pulsen gick upp i varenda liten backe (och den första milen är ändå snäll jämfört med vad som väntade längre fram). Varenda muskel och tanke i mig skrek sluta. Efter sju kilometer bestämde jag mig för att kliva av. Alla dagar är verkligen inte bra dagar.

Så. Det blev ingen medalj för genomfört lopp i går. Jag var väldigt besviken på vägen hem men när jag vaknar i dag ser jag annorlunda på saken.

Herregud, det kommer fler tävlingar. Nu ska jag bara bli av med det som spökar i kroppen, sen vill jag ha revansch.

Jenny Lidingöloppet

Ett leende innan loppet, men gnistan saknades

Hot, hot, hot – Tjejmilen 2013

Josefin och jag hade telefon- och sms-kontakt i går morse. Hon hade inte mått så bra den senaste tiden på grund av en förkylning och bestämde sig till slut för att inte springa. Det kändes jättetråkigt men så är det. Det blir inte alltid som man har tänkt sig och det kommer fler lopp. När jag och John svängde in för att plocka upp supporter-Josse stod hon ändå där på asfaltsplanen i shorts – och den solgula tröjan under jackan. ”Jag kunde inte låta bil. Jag vill vara med om jag så ska gå runt!”. 

Tjejmilen 2013Syster Josefin och hennes härliga kompis Caroline innan start. Det var väldigt soligt!

Och så blev det, minus gåendet. Vi lämnade väskor, gick på toaletten, drack vatten och fyllde på med lite energi. Klockan 13 gick starten och vi gav oss iväg. Vilken värme! Underbart fint sommarväder å ena sidan men inte helt optimalt löpväder om du frågar mig, Josefin och väldigt många fler med oss. Men vi sprang, ner till Djurgårdsbrunnskanalen, runt Blockhusudden, Djurgårdsvägen, Rosendalsvägen, över Djurgårdsbron och höger upp mot Gärdet igen. Josefin hade ett tyngre lopp än under Midnattsloppet för några veckor sedan, men hon kämpade på galant. Kilometertiderna vittnade dessutom om att hennes tid från Midnattsloppet,1.06.36, var inom räckhåll.

Jenny och Josefin TjejmilenAllt blir roligare med lite spex…!

Den sista backen upp mot Gärdet är seg. Jag kommer i håg förra året hur arg jag var att den aldrig tog slut, jag ville ju bara in i mål. Vi tuggade uppför, små korta steg och med blicken högt. Ute på Djurgården är det ganska publiktomt långa sträckor men där, längs Strandvägen, Dag Hammarskjölds väg och förbi Radiohuset dundrade hejaropen.

Josefin TjejmilenGlad syster snart i mål

Klockan stannade på 1.01.35, fem minuter snabbare än tidigare personbästa! Fantastiskt bra med tanke på Josefins tidigare förkylning, ett ben som började krångla efter halva loppet och den tryckande värmen. Ännu en gång är jag superstolt coach.

En riktigt lyckad löpfest med andra ord. Jag fick dessutom träffa Marie, Karin och Katarina som jag har följt under sommaren inför loppet. De bjöd på breda leenden och väldigt fina tider, snart kommer en sista uppdatering upp på Risentas sajt.

Stort grattis till alla er som sprang!

Kistaloppet 2013 – Enough said

Kistaloppet

Yes! Under dagens lopp visade benen äntligen prov på lite snabbhet. Löpningen har känts tung och ansträngd den senaste tiden, inget riktigt djävlar anamma. Tanken på att trycka ett snabbt millopp har inte direkt lockat, så det var med delade känslor jag ställde mig på startlinjen i dag. Men jag insåg ganska snart att benen var med på noterna och vi klippte kilometer efter kilometer (tufft men kontrollerat) – i ett häftigt ösregn. Jag gillar att springa i regn, luften blir så frisk och lätt att andas, men vattenpölarna hade jag kunnat vara utan. 10 000 meter vattenhinder, som John kallade det.

De första 25 damerna under 45 minuter skulle få en jacka. Tanken växte allt starkare i mitt huvud, tänk om! Under de sista kilometerna innan mål kommer två backar som suger rejält i benen. Vilken fantastisk känsla att nå krönet på den sista backen. Slutspurt nedför, målet i sikte och jag var på väg mot nytt personbästa. Klockan stannade på 43:40, äntligen är jag under 44 minuter! Med placering 21 i damklassen knep jag en jacka också. Benen kändes starka och snabbheten ligger där och lurar. Skönt formbesked inför Lidingöloppet. Yes!

Kistaloppet 2

Kaxig och väldigt snygg jacka 🙂

Kistaloppet 3

En annan person som fick jacka heter John.
Han gjorde det! Han spräckte drömgränsen! Med råge dessutom. Sub40, 38:59, två minuter bättre än tidigare personbästa. Undrar var det här ska sluta? Jag är så förbannat stolt!

Salomon Trail Tour Hellas

I går var det alltså dags för mitt andra terränglopp den här sommaren. Salomon Trail Tour Hellas är ett av 15 lopp i Salomon Trail Tour. Alla loppen i touren har sträckor på 5 och 10 kilometer, på nio av orterna finns 21 kilometer och på tre platser finns även distanser på +40 kilometer. Gårdagens arrangemang vid Hellasgården erbjöd alla distanser; 5, 10, 21 och 42 kilometer. Själv valde jag 10 kilometer och kände mig riktigt laddad på vägen till start. Totalt fanns 273 löpare på anmälningslistan vilket betydde små startgrupper och en avslappnad stämning.

Jenny HellasTuggar upp för första backen

Banan bestod av två slingor med varvning i målområdet där vi stämplade våra sportidentbrickor som registrerade tiden. Strax efter start kom en lång backe där min puls flög i höjden direkt. Inte riktigt det svar jag ville ha av kroppen och när pulsen sedan hade svårt att gå ner igen insåg jag att det skulle bli en tuff runda. Vi flög runt i skogen över tekniska stigar och höjder. Trots den tuffa terrängen höll jag ett bra tempo och kom in för varvning på delad tredjeplats i min grupp.

Jenny Hellas 2Halvvägs och dags att ge sig ut på andra slingan

Sedan gick det hela lite snett. Jag sprang efter vad jag trodde var rätt snitsling. Reagerade visserligen på att kilometer-anvisningarna lyste med sin frånvaro men eftersom jag hade löpare framför och bakom samt sprang efter röda band så kunde det ju inte vara fel. När min GPS-klocka slog om till 9 kilometer började jag ana oråd. Vi var mitt ute i skogen och när skylten med ”3 kilometer” dök upp kunde jag bara konstatera att det inte längre var ett millopp vi sprang. Och jag var som sagt inte ensam om att följa fel väg. En liten klunga kom i kapp min grupp och vi kämpade de sista kilometerna till mål. Det är väldigt jobbigt att behöva ställa om sig mentalt från 10 till 12 kilometer mitt under en tävling. Min tidigare placering var ett minne blott och det kändes lite surt, men så här i efterhand tänker jag på passet som bra pannbensträning…

Jenny Hellas 3Slutspurten!

Jag har hört rykten om att det var sabotörer som flyttat snitslar ute i skogen. Väldigt trist om det stämmer! Men jag tror också att arrangörerna behöver kolla över sina rutiner till nästa år. En del funktionärer hade till exempel svårt att peka rätt i varvningsområdet.

1 2 3  Scrolla till toppen